Skrivandet är min kärna
Foto & illustration: Malin Tegendal
Det är sommar och Elina Nilsson har äntligen hittat tillbaka till sin kärna: skrivandet.
I maj sa ett medium till mig att skrivandet är min kärna. Det låter fint, sa jag, men om det stämmer är jag nog ihålig. Jag hade knappt skrivit ett ord på flera månader. Det var (och är) pinsamt att erkänna, för skrivandet är ju min grej. Samtidigt är det inte särskilt förvånande. Mitt skrivande går nämligen i cykler. Från september till maj skriver jag bara om jag är tvungen, men i juni varje år händer något. I juni vaknar min skrivhjärna till liv. Den går från seg och rädd till vackert sårbar och ständigt närvarande.
Om skrivandet är min kärna är juni fertil jord. Juni är en klyscha och i den klyschan finns såväl skönhet som snäva ramar och falska förhoppningar. Juni är ljusa, häggdoftande nätter, frusna bara ben på förmiddagen, varma axlar på eftermiddagen, blommande syrénbuskar och ångest. Falska förhoppningar om att varmare väder och ledighet kommer trolla bort allting ont och jobbigt, snäva ramar där det fula inte tillåts ta plats. Självhat och prestationskrav, fomo och ensamhet. Juni har alltid varit precis sådan för mig. Jag har varit euforisk över grönskan och värmen, livrädd för att inte ta till vara på allting fullt ut. Jag har känt avsky inför min kropp och allting den är och inte är, känt mig vacker när jag doppat mig i Mälaren.
I junis komplexitet gror kreativitet. Det är lätt att glömma att skriva när man mår som bäst, det är ofta för smärtsamt att skriva när man mår som sämst. Men på sommaren befinner jag mig på en annan skala. Jag är någonting annat. I Writing Down the Bones (2005) skriver Natalie Goldberg: “Writing is everything, unconditional. There is no separation between writing, life, and the mind”. Om det stämmer är det inte så konstigt att mitt skrivande växer sig starkt under sommaren. I juni lindas det jobbiga, det fula, in i ängsblommor och dagg. Då känns det inte lika läskigt att skrivandet blir en del av allt och att allt blir en del av skrivandet.
Som tonåring brukade jag öppna fönstret i mitt rum på vid gavel och sätta mig på det smala fönsterbrädet, benen dinglandes mot husväggen. Någonstans i den ljusa natten sjöng en syrsa. Jag skrev sida efter sida i billiga anteckningsblock, om allting som gjorde ont och allting jag längtade efter tills husväggen bildat märken på mina vader och solen gått upp igen.
Nu är jag 23 och bor i en annan stad, lever ett helt annat liv. Jag mår bättre än kanske någonsin. Det är juni och jag har redan skrivit mer än på flera månader. Samtidigt tror jag att jag är redo att bryta mig loss från det här mönstret nu. Jag är redo att låta kärnan bli till ett litet men livskraftigt träd. Efter sommaren ska jag omsorgsfullt vårda kärnan och skydda den från frostskador. När kärnan blivit ett träd ska jag stötta upp dess stam med hjälp av blompinnar i trä och ställa det i fönstret med mest sol. Kanske kommer det växa mycket långsamt och ojämnt, men det spelar ingen roll. Jag ska skriva för att skrivandet är jag. För att skrivandet är allt och allt är skrivandet.
