Recension: Fetch The Bolt Cutters - Fiona Apple
Fiona Apple har släppt ett nytt album! Oliva Niemi och Markus Holthoer har lyssnat och diskuterat - här kan du läsa vad de tycker.
17 april släppte Fiona Apple ett nytt album. Jag hade aldrig tidigare hört talas om henne, men tyckte det just därför kunde vara roligt att recensera albumet och samtidigt lära känna hennes musik.
Eftersom jag aldrig tidigare ens försökt mig på att recensera musik bad jag min musikintresserade vän Markus att göra det med mig. Så några dagar senare träffades vi ansikte mot ansikte - i ett WhatsApp videosamtal.
Markus är mycket mer bekant med Fiona Apple än jag. Han säger att han lyssnat på henne länge och gillat hennes tidigare musik. Innan vi ens har vårt videosamtal om albumet skriver Markus: Jag gillar Fiona Apples musik jättemycket och hennes nya album är typ det bästa jag hört på så länge! Då hade jag bara hunnit lyssna på albumets första låt “I want you to love me” och blivit en aning orolig för ifall jag alls skulle förstå mig på albumets låtar. För även om “I want you to love me” har en bra låttext och catchy melodi, så blev jag överraskad av det jag bara kan kalla konstiga slutet. Slutet i den första låten förberedde mig ändå för resten av albumet, som är olikt all musik jag tidigare hört.
Både jag och Markus är överens om att albumet känns väldigt aggressivt, inte på det sättet som rap som handlar om våld kanske låter, men man känner en slags irritation när Apple ska förmedla sina budskap. Albumet känns som ett mittfinger till förväntningarna på artisten som kvinna, artist och kanske människa överlag. Det känns personligt samtidigt som de teman och ämnen som behandlas också är relevanta speciellt för den tid vi lever i just nu.
Apple imponerar också med mångfalden av teman som hon lyckas behandla utan att det känns klumpigt. Hon diskuterar allt från skolmobbning och kvinnoförtryck till en situation då hon inte visste var hennes trumset var. Den låten, som förresten heter “Drumset”, känns ändå rätt malplacerad i albumet. Hur som helst är det uppfriskande med sånger som inte bara handlar om någon kärlekskrank person.
Jag och Markus har ganska svårt att placera albumet i en genre. Jag mestadels för att jag inte vet hur man delar in musik i genrer - Markus för att albumet är så ovanligt och som en blandning på olika genrer. “Instrumentuppsättningen” känns jazzig med kontrabas, piano och trummor och vissa låtar kanske hör till blues-kategorin, men till slut bestämmer Markus att singer/songwriter-genren nog beskriver albumet bäst. Kanske också avant-pop? Jag håller förstås med. Klart är ändå att rytm och storytelling står i centrum i alla låtar. I vissa låtar talar Apple också mer än sjunger och det blir nästan som poesi, samtidigt som hon lyckas ge dem medryckande melodier.
Olivia: Okej, till sist då - vilken är din favoritlåt?
Markus: “Ladies”, tror jag. Jag gillar sättet som hon förmedlar låtens budskap på, typ genom att använda vardagliga grejer hon lämnat hos sitt ex som symbolik för ett budskap om samhörighet. Din då?
O: Säkert “Relay”. Sångens lyrics är så bra! Jag älskar det där: “Evil is a relay sport, when the one who's burnt turns to pass the torch” - så sant liksom.
M: Ja! Jättebra chant. Får mig att tänka på typ hejarklacksramsor.
O: Haha! Det passar ju bra med låten, eller miljön är typ rätt då - den handlar ju om skolmobbning.
M: Låttexten i “Under the Table” är också så bra. Jag gillar speciellt första versraden: “I would beg to disagree, but begging disagrees with me”. Ordleken är genialisk!
O: Jepp. Önskar jag själv hade kommit på ett så bra uttryck!
Det här är alltså vad vi tyckte om Fiona Apples nyaste album. Men lyssna nu själva och låt oss veta vad ni tycker!
