Peppar peppar ta i trä
Illustration: Moa Aulanko
I Emmy Odeskogs första krönika skriver hon om omvänd psykologi och dejtandets schackspel.
Under en höst som flöt ovanligt långsamt förbi mig, kom jag till den konspiratoriska slutsatsen att ingenting av det jag ville ha verkade vilja ha mig. Min blick var förbannad med en kronisk solkatt; allting jag tittade för länge och storögt på fattade eld och blev till aska i min hand. Ju mer jag ville ha någonting, desto kortare brinntid verkade dess virke ha. Jag ägnade mig åt att försöka använda omvänd psykologi på universum. Överst i en anteckning på mobilen skrev jag; ”saker jag absolut inte vill ha”, och fyllde på med allt jag ville ha som brödtext under. Det var en ungefär lika framgångsrik teknik som att köpa mörkgula citriner på nätet, och lägga dem i en triangel under kudden.
“Är man för angelägen gör man gott i att inte bete sig som det. Bibbs gjorde sitt bästa men hon hade aldrig en chans mot Baby, av samma anledning som Tom Chisum aldrig hade en chans mot Danny Zuko.”
Det var en cynisk dipp, måhända, men den var inte sprungen ur intet. I fråga om kärlek är att vilja för mycket för snabbt ett vedertaget sätt att förstöra för sig själv på. Är man för angelägen gör man gott i att inte bete sig som det. Bibbs gjorde sitt bästa men hon hade aldrig en chans mot Baby, av samma anledning som Tom Chisum aldrig hade en chans mot Danny Zuko. Det är oattraktivt att vara enkel. Det är kontraproduktivt att vilja för mycket. Varje gång livet spelar mig i händerna ser jag mig omkring efter ett träbord att knacka tre gånger i. Bjuder hon mig på en GT tackar jag artigt nej men fortsätter prata. Jinxa inte det, säger mina vänner, när jag berättar att jag ska signa nytt hyreskontrakt. Bli inte för glad. Ta inte ut någonting i förskott. Jag gör en anteckning till, skriver ”saker jag vill ha” överst och ”en högre hyra” under.
Det går inte ihop. Jag googlar på ”why playing hard to get works” och får upp tusentals förslag. Jeremy Nicholson skriver i Psychology Today att det är den selektiva uppmärksamheten vi vill åt. Vi vill ha någonting som inte ges åt alla att ta av. Jag antar att vi vill ha någon som har råd, eller varför inte mod till, att vara picky. Och desperationen banar passande nog för motsatsen; den som är desperat tenderar att nöja sig. I hans hand reduceras du till någonting färglöst att fylla kvinnokärlet med.
“När jag tog upp en bok var det inte lika mycket för att läsa den som för att säga till någon annan att jag hade gjort det.”
I min hand reducerades allting till någonting färglöst att fylla framgångskärlet med. Jag saknade många saker, men om det var något jag inte saknade så var det idéerna om vad jag behövde. Och vad jag skulle. Jag ville ringa in och lyfta fram något stort. Jag skrev en titel på en artikel och visste precis vart den skulle ta mig men jag visste inte hur den skulle ta mig dit. Jag blev desperat, för jag befann mig inte där det hände - jag befann mig efter det, jag var redan framme där mitt arbete förväntades anlända genialiskt och färdigpaketerat. Att göra jobbet tycktes bara ta onödig tid ifrån det som faktiskt var viktigt för mig; att vara färdig med det. När texten var skriven, skulle den hyllas och publiceras i DN. När jag hade gått designkursen i Florens skulle jag ha en fulländad portfolio att visa upp för någon. När jag tog upp en bok var det inte lika mycket för att läsa den som för att säga till någon annan att jag hade gjort det.
När jag träffade en ny kille såg jag till att sätta mig på den vita sidan av spelbordet. Damen frigjordes redan i första draget, jag pressade mig fram i sidled över slagfältet. Att fråga om framtidsplaner var ett sätt att flytta fram en löpare på. Att fråga om ölpreferenser var en mindre del av ett större sammanhang. Det var ett sätt att frigöra plats för attack på. Jag tänkte tio steg i förväg, nuet var bara en trådig plats jag av ren nödvändighet lärt mig virka kanter utav. Jag blev förälskad om jag trodde att någon skulle vara vad jag behövde som utexaminerad jurist och publicerad kulturskribent om fem år. Det var stelt och tråkigt att dejta, jag hade hoppat över den delen om jag kunde. Jag nådde aldrig fram till mitten med maskorna. Schack. Nej förlåt, Schack matt. Jag förlorade igen.
Att arbeta, att dejta, hade blivit att knyta en hand kring någonting som redan låg och glimmade i den. Genomförandet gjorde mig rastlös och uttråkad. Vid någon punkt hade skapandet blivit en produkt av resultatet, istället för tvärtom. Jag hade allt att förlora, och absolut ingenting kvar att vinna. Är desperationen ett sätt att tro för mycket om sig själv på? Mittför skrivbordet i mitt korridorsrum sitter Joan Didions essä Self-respect: Its Source, Its Power från 1961 upptejpad mot väggen. Hon skriver om illusionens upplösning, om att tappa pinsen man fäst sig själv vid. Eller kanske snarare om att inse att de aldrig fanns där från första början. Jag har ansett mig vara en person av god självkänsla, av realistiskt självförtroende - men jag har alltid krävt resultat att underbygga det med, och det skapar en väldigt bräcklig grund. Bara genom att finnas lovar den att en dag raseras. Då du tvingas möta dig själv utan den muta som vänner, eller partner, eller betyg, eller jobb, kan verka som för självkänslan kommer du kastas med händerna bakbundna ned i någonting stort och främmande, eller finna dig i, som Joan uttrycker det; ”…the nonplussed wonder of someone who has come across a vampire and found no garlands of garlic at hand.” Desperationen är kanske snarare än en övertro på det egna, en avsaknad på tro överhuvudtaget. Den kanske bara återfinns hos dem som fortfarande ägnar sig åt den illusionistiska bevissamlingen.
I slutet av hösten, när vintern hade kommit och lagt sig över Lund, läste jag Steven Pressfields War of art (2002). Tre ord per rad för att hinna snabbt igenom den, och in i nästa. Tanken var dunkel och snuddade bara lätt och flyktigt vid allting den träffade. Jag visste inte var jag befann mig, jag visste bara att jag sprang mot någonting stort och lysande längre fram. Mitt liv hade blivit till ett enda stort hörn att ta sig runt. “The professional has learned that success, like happiness, comes as a by-product of work. The professional concentrates on the work and allows rewards to come or not come, whatever they like.”. Jag förstod att jag inte var en professional. Jag skrev upp det på listan över saker jag inte ville bli.
“Kärleken skulle inte känna igen mig, inte lyckan heller, om jag så stod mitt framför den.”
Är desperationen ett sätt att avlägsna sig ifrån sig själv på? Steven Pressfield skriver om processen som någonting tillräckligt i sig själv, om skapandet som sin egen belöning. Jag hade glömt att jag fanns. Jag visste inte längre vad jag tyckte om att göra. Jag satte mig upp i sängen och tittade på när snön föll utanför. Mitt inre hade stelnat på samma sätt som ett ansikte fyllt med botox kan göra, det hade blivit anonymt och svullet. Jag såg ut som ingen och alla andra på samma gång. Resultaten blänkte som två höga kindben i solen, påväg att glida ned och sätta sig under hakan. Kärleken skulle inte känna igen mig, inte lyckan heller, om jag så stod mitt framför den.
Kanske är problemet med desperationen inte att den i sig är oattraktiv, den är bara ingenting alls att titta på. Att spela svår är att imitera autentiska ansiktsdrag, för att vara desperat är att tappa sina egna. Det är en charader på karaktär. Jag hade inga egna grunder att vila beslut på, så jag lånade andras. I tio minuter kunde jag stå framför kaffehyllan på Ica och pilla på etiketterna. Jag hatade att handla själv. ”Skånerost eller Mollbergs blandning?”, skrev jag i ett sms till mamma. ”Båda är goda!” svarade hon. ”Borde jag träffa honom igen?” skrev jag i ett sms till en kompis. ”Ja, om du tyckte om honom så!” svarade hon. Jaha. Vad ska det betyda? Jag får fråga någon annan, tänkte jag.
