Utanpå och innanför när Magda Lundberg släpper bok: ”Du är inte här för att ha det skönt”
Foton: Emil Lantz
Det allmänmänskliga är konstig materia. Så himla halt. Man kan inte teoretisera det, inte äga eller lägga under sig. Man måste gå på känsla för att pricka in på riktigt, och imorgon är alltid ett nytt nålsöga att trä tråden genom. Det är svårt att tala till alla genom en, men Magda Lundberg lyckas genom sina fåglar. I över ett års tid har hon publicerat serierna på Instagram inför en ivrig och snabbt växande följarskara. De har blivit till tack-kort på Swish och publiceras varje vecka i Sydsvenskan. Nu blir de till bok.
Du är inte här för att ha det skönt släpps samma helg som restriktionerna, och releasen hålls på Södermalm i Stockholm. Alla är påväg någonstans. Till en blöt natt på klubb kanske, en trång öl på Medis eller till 239 nytryckta sidor fulla av små gula fåglar med tunna ben som kläcker ur sig nervösa, hjärtskärande, skrattretande saker. Det är inte Magda Lundbergs första utställning, hon har ägnat sig åt konst ett bra tag nu. Men denna gång varvas de stora abstrakta canvasverken med små inramade anteckningsblock. Och en stor trave böcker förstås. Eller det var i alla fall en stor trave från början. Jag kniper åt mig det allra sista exet klockan halv fem på lördagen. Magda berättar att hon ville trycka femhundra egentligen, men att förläggaren sa hundra. Fler än så brukar debutanter inte sälja. Det blev trehundra tillslut.
- Han har fått sin beskärda del av ”vad var det jag sa” nu, säger Magda.
Det var under förra vintern som idén om att göra fågel-serierna till bok först föddes. Ditintills hade de mest figurerat som inlägg på Instagram, och i Magdas anteckningsblock förstås. Hon läser sen tre år tillbaka serieteckning på Kvarnby Folkhögskola i Malmö, och det var under projektåret där som fåglarna kom till. Nu producerar hon runt trettio stycken i veckan, varav kanske tio blir bra nog att lägga till högen.
- Jag är jättemycket av en rutinmänniska, och vill verkligen ha saker på mitt sätt, svarar Magda när jag frågar var hon får ideerna från, och fortsätter:
- ...jag blir ofta stött i kanten, har mycket känslor kring vardagliga saker och rätt starka åsikter om hur saker och ting ska vara.
Sen Magda började rita fåglarna har de dykt upp överallt. I samtal, i promenader. I tystnader. Det har varit av stor betydelse, berättar hon, att blocket hon ritar dem i är så litet att man kan ta med sig det överallt.
Efter releasen kommer jag hem och lägger boken på soffbordet. ”Om ni undrar vilken fågel som är jag, så är det den jobbiga psykopatfågeln” skriver Magda i en Instagramstory. Jag tänker: haha tänk att Magda också är den jobbiga psykopatfågeln. Jag är också den ju. Jag sitter med min syster i soffan sen och pekar i boken, säger “det där är jag”, hon svarar “haha nä det är jag”. Det är vi. Det är vi som är jobbiga psykopatfåglar. Nervösa och osäkra och blyga och jobbiga och i ständigt behov av bekräftelse på allt. Det är vi och ingen annan. Det är Magda, Ebba och jag. Alla andra är de nöjda, självsäkra fåglarna som inte tänker så länge på jobbiga saker i sträck.
Det är lätt att känna igen sig. Återkommande teman i serierna är just relationer och vardagsbestyr, men i bakgrunden figurerar självbilden som protagonist. Magda iscensätter gång på gång vilka märkliga krokar vi hänger upp oss själva på. Litenheten i det man gör allra störst för sig själv. På sida 221 står en fågel längst upp på en tom prispall, en annan fågel kommer med blommor och säger: ”Grattis! du har mest att göra och ingen jobbar hårt i jämförelse med dig”. Det är distans och närhet i samma punkt. Man tar ett steg tillbaka och ser sig själv. Serierna går förvisso under just serie-taket, men består som exemplifierat inte av följetonger. Eller ens flera bilder. Allra oftast är det bara en scen. En bild. Kompakt och gestaltad på en liten sida.
- Jag har alltid gillat ord eller uttryck som är laddade och kan ha mångbottnade betydelser, berättar Magda och pekar på just förmågan att skapa mycket av lite.
Det är också ett väldigt Internet-vänligt format för konst att paketeras i. Tröskeln till att läsa dem är väldigt låg, de är liksom rakt på, säger Magda. Och allting ryms med god marginal i instagramkvadraten.
Magda repostar bilder folk lägger upp på boken. Den ligger vinklad åt samma håll som min fast på andras soffbord. Kommentarsfälten är fulla. Jag tänker det är jag, Ebba, Magda och den där personen på Instagram. Och den där. Och den där. Och den där. Och alla som kom till releasen och köpte slut på böckerna. Jag tänker tillslut att de självsäkra, kroniskt nöjda fåglarna kanske är utrotningshotade. Pandemin tog kål på dem. Skatorna åt upp deras ägg. Eller så fanns de aldrig där från första början.
Det är enkelt att skapa någonting individuellt, ingen annan behöver förstå det. Det är enkelt att skapa någonting universellt också, det behöver man inte ens själv förstå. Det är brytpunkten som är svår, överlappningen. I den måste saker vara begripliga utan att bli enkla. De måste gå hem hos många av personliga anledningar. Utrymme måste lämnas åt det egna, det egna hos alla. Som en liten kal fläck för varje person att spegla sig själv i, omhuldad av samtidskrokar att hänga upp det gemensamma på.
Jag tycker Magda Lundbergs fåglar är precis sådana kala fläckar. De sätter något blankt framför en och pekar, säger: där är du. Ja det är jag väl. Igen och igen och igen. Det är verkligen jag men det är bevisligen också alla andra. Kanske är det det allmänmänskliga. Konstigt och halt att skapa, men varmt och mjukt att betrakta.
Blir du nyfiken på Magdas bok Du är inte här för att ha det skönt så finns den att hitta här!
