Nioosha Shams: "Jag skriver för att berätta om det som annars bara får plats i marginalerna"
Foto: Andy Allen-Olivar
En intervju med Nioosha Shams som debuterar med ungdomsboken Om det regnar i Ahvaz!
På måndag debuterar Nioosha Shams med Om det regnar i Ahvaz på Bonnier Carlsen. Om det regnar i Ahvaz handlar om Ava som är skolans största fuckboy och inte tror på kärleken - hon tror på sig själv, Mira och Hugo - Sveriges Starkaste Trio. Tills Nadja kommer in i bilden och Ava plötsligt är helt lost. Nioosha är utbildad på Biskops Arnö och har medverkat i ett gäng antologier samt på Stockholms poesifestival. Nu debuterar hon äntligen!
Om det regnar i Ahvaz är fylld av sarkastisk humor, underbara karaktärer och ett driv som gör boken väldigt lättläst. Inför släppet på måndag har jag intervjuat Nioosha om hur Om det regnar i Ahvaz blev till - och vad som kommer till näst! Det blev en väldigt mysig intervju om hur jobbigt det kan vara att skriva, men också om att bara våga känna sig klar någon gång.
Hej Nioosha och grattis till debuten! Hur känns det att ge ut din första roman, Om det regnar i Ahvaz?
- Hej Elvira, tack som fan! Det känns helt otroligt såklart, det är det största som har hänt mig hittills tror jag.
Har du alltid skrivit? Varför skriver du?
- Oj, hatar man inte när folk ba ”jag har skrivit sen jag var sju år” och refererar till skoluppgifter man fick i ettan? Men ja, jag har väl alltid skrivit, typ dagbok. Sen började jag ta mitt skrivande seriöst först för fyra år sen när jag kom trea i Tensta konsthalls textpris, och kort därefter började jobba på nättidningen Politism. Jag skriver för att berätta om det som annars bara får plats i marginalerna, för mina syskon som behöver tröst och för att jag känner att jag måste.
När föddes berättelsen om Ava?
- Ava och Nadja var två karaktärer jag gick runt och tänkte på redan 2016. Jag såg framför mig att de satt på en parkbänk och delade en cigg, och jag kunde inte sluta tänka på dem. Allt eftersom utvecklades Ava till den här roliga, osköna, romantiska fuckboyen som vi får följa i boken. Jag tror själva kärleksberättelsen alltid funnits i mig, den är det enda jag skriver, reproducerar, skriver om, vad jag än skriver.
Vem av dina karaktärer liknar du själv mest?
- Ingen av dem tror jag? Jag delar Avas känsliga och lite cheesy sida och hennes behov att lyssna på Avicii innan hon gör jobbiga saker, jag känner igen mig i Hugos mänskliga mesighet, jag längtar mig bort på samma sätt som Avas pappa, och vem har aldrig varit en svartsjuk och taskig Joel, (medvetet eller omedvetet?). Eftersom jag är iranier, lesbisk och uppvuxen i Stockholm kommer nog många läsa ihop mig med Ava, och i sin oundviklighet har jag nog inte så mycket emot det. Hon är trots allt modig, stark och rättfram, även om hon inte är jag.
När kände du dig så klar med ditt manus att du vågade skicka in?
- Jag skrev boken under mitt år på Ölands folkhögskolas skrivarlinje, där hela året gick ut på textsamtal i processen och avslutas med mer djupgående samtal om helheten. Sen redigerade jag ett par vändor under sommaren och sen skickade jag in! Jag är en sån som gärna får det överstökat, så jag skickade in manuset så fort jag kände mig trött på det. Jag tror att man blir aldrig klar när man skriver, så man måste bara låtsas att man är nöjd och hoppa.
Jag läste att du gått Biskops Arnö också - hur var det? Vad gjorde det för ditt skrivande?
- Nu kommer jag och är en klyscha men — det är det bästa jag har gjort! På Biskops Arnö fick jag smaka på en litteraturens utopi. Där kurslitteraturen var representativ, feministisk, antikolonial, queer. Där mångfalden i klassen var större än någon annan klass jag gått i. Och där jag hittade en kollektivitet som gick ut på att lyfta och stötta varandra. Sen vet jag att alla inte har samma upplevelser av olika skrivarskolor, men så var det för mig. Mitt år där har fått mig att våga mer när det kommer till skrivandet, och känna mig mer trygg i både livet och författarskapet.
Foto: Andy Allen-Oliver
Men åh, underbart. Var hittar du din inspiration? Har du någon författare som speciellt influerat ditt skrivande?
- Just när det kommer till Om det regnar i Ahvaz hittade jag inspiration hos bland annat mina gymnasievänner, boken Gudarna av Elin Cullhed, känslan av att få mitt hjärta krossat och min mamma. Annars hämtar jag inspiration i till exempel persisk poesi, mina klasskamraters texter, Balsam Karams författarskap och grekisk mytologi.
Hur är du som författare? För mig har det hittills varit svårt att faktiskt slutföra ett romanprojekt jag påbörjat - hur lyckas du hålla dig trogen en story?
- Jag tycker jag skriver otroligt lite för att vara författare. Jag spenderar majoriten av min tid med allt annat än att just skriva, och jag tror att det är där jag alltid kommer befinna mig. För mig har det handlat om att inte få identitetskris så fort jag inte skriver, att inte känna att om jag inte skriver är jag inte en skrivande människa längre. Att det är okej att hata att skriva ibland, (kanske till och med för det mesta!). Men att ljusglimtarna när det är riktigt kul är det som gör det värt. Och att ingå i ett sammanhang av andra skrivande människor har varit helt nödvändigt för mig, utan det hade det nog inte gått. Författandet är ett ensamt yrke men det behöver det inte alltid vara.
Har du något “hack” för att komma igång med skrivandet då det känns trögt? Eller flyter det bara på?
- Om du kommer på något får du gärna berätta det för mig!!!! Nej men det är helt olika som funkar olika gånger för mig. Ibland är det helt omöjligt, i ganska långa perioder. Senast testade jag att beskriva hela mitt nya romanprojekt i en dikt med ett påhittat bundet versmått. Då gick det plötsligt jättebra att skriva igen. Ibland får man helt enkelt göra annat tills det känns kul igen. Nu låter det som att jag verkligen hatar att skriva, så är det ju inte. Men det är så himla svårt!
Ofta då jag börjar skriva något är det starkt influerat av någonting jag själv varit med om - vilket gör att jag ibland då kan tänka “men ähh det här har jag ju inte hittat på nu är det här bara min dagbok” och så kanske jag struntar i hela grejen. Är Om det regnar i Ahvaz influerad av ditt eget liv? Hur tänker du kring att ha med saker du upplevt själv? Jag tänker att man ju ändå äger sina egna upplevelser - jag får väl skriva om vad jag vill liksom och oavsett är ju allt en skriver en förlängning av vem man är - men det känns ändå svårt ibland.
- Det känns onekligen svårt ibland, Elvira! Jag tycker det är läskigt att få mitt liv sammankopplat till mitt skönlitterära skrivande, det är så öppet och blottande. Men jag tror inte det går att komma undan det där. Oavsett om det är ens egna erfarenheter eller inte så är ju språket man använder det viktiga. Allt jag skriver är starkt influerat av något jag själv sett eller varit med om, oavsett om det är konkret upplevt av mig eller dagdrömt i mitt huvud. Jag kan inte skriva om hjärtekross utan att skriva det jag känt när jag fått mitt hjärta krossat. Jag kan inte skriva om rasism utan att återuppleva rasismen jag själv blivit utsatt för. Men det är jag som väljer orden, jag som skriver metaforerna, jag som skapar radbrytningarna. On another note tycker jag att du ska fortsätta utgå från din dagbok, det finns säkert en massa guld där!
Vad gör du utöver skrivandet? Har du någon ny bok på gång?
- Just nu tar jag mycket promenader, spelar basket, går fram till kylskåpet många gånger per dag. Till sommaren ska jag vara kock på kollo och i höst kommer jag vara lärarvikarie på Kvinnofolkhögskolan i Göteborg. Jag har en början på ett nytt projekt, det kommer handla om guden Shams som fastnat på jorden och människopojken Rumi som har refreshers och godis i fickorna.
Hur spännande låter inte det? Jättespännande. Nioosha Shams finns på Instagram och Om det regnar i Ahvaz släpps den 1 juni.
