Krönika: The show must go on
Louise Buenafe Mistén reflekterar kring ätande, Orca, orkande och privilegium samt det svåra med att jobba i dessa tider.
Det går i vågor. Vissa dagar öppnar jag kylskåpet och står mest och tittar. Det finns massor med mat och ändå ingenting som jag är sugen på. Nuförtiden lagar jag oftast mat för att jag måste äta, inte för att jag är hungrig eller har aptit. Belönar mig med ett nytt avsnitt av ännu en serie. Sötsaker är det enda jag har något sug efter. Choklad, ostbågar, glass. Jag söker snabba kickar. Inte så konstigt kanske, med tanke på att jag varit instängd sedan i februari. Förut stod jag på scen hela tiden. Topparna fanns där, var en del av vardagen, bara ännu en arbetsdag. Att ta en promenad har blivit en lyx. Att gå till mataffären har blivit ett krig.
Andra dagar är jag hög på att ha rott hem ett nytt uppdrag. Detta är en förmån, en ynnest. Jag sitter hemma och skriver. Den färdiga texten skickas via mail. Ettor och nollor genom rymden genererar några tusenlappar. Jag kan betala hyran i Malmö, medan texten publiceras i en helt annan stad. Jag behöver inte ens gå utanför dörren.
Har inte skrivit en ny dikt sen i våras. Allting handlar om prioriteringar och jag behöver pengar. Jag väljer nya uppdrag, nya texter att skriva med nya deadlines. Hela tiden medveten om att jag har det bra. Jag läser mina kurser, numera på distans, och studielånet sätts in på kontot varje månad. Ända tills det inte gör det. I mitten av nästa termin är det slut. Jag har använt alla pengar jag har rätt till. Så jag fortsätter söka, hittar nya möjligheter att fakturera. Startar streamade yoga-klasser. Som en vithaj. Stanna aldrig.
Kanske är det därför filmen Orca av Josephine Bornebusch berör mig så mycket. Relationsdramat kommer åt något mellanmänskligt, den hittar till det där tomrummet som Corona skapat, det variga såret av ensamhet och tristess och petar runt i geggan tills det blöder. Jag känner igen mig, gråter och skrattar om vartannat – just för att jag är en del av den värld som gestaltas. Karaktärerna kan alla arbeta hemifrån på olika sätt. Det instagrammas och bloggas, det spelas in digitala auditions för nya filmroller, det skrivs på ett bokmanus. Jag saknar perspektivet från den som måste träffa folk, måste trängas på tunnelbanan eller bussen på väg till ett jobb. Här verkar alla leva med en årslön på banken. Eller snarare, den ekonomiska krisen är inte ett faktum, nämns inte ens. Den glimtar endast snabbt förbi när en av karaktärerna måste gå och handla. Tittaren får dock inte veta vem som sitter i den kassan, vem det är som inte har råd att bara stänga av omvärlden.
I verkligheten klickar jag runt mellan olika Facebook-grupper för kulturarbetare. Jag läser inlägg av kollegor som fått alla gig inställda, som måste ta jobb i vården, som är nära personlig konkurs, som måste sälja lägenheten. Det pratas om att Oscarsteatern ska bli casino. Kulturen är död. Och med den också alla frilansare som kämpar på med verksamhet i Skapande Skola, små föreställningar på bibliotek och kulturhus, småtimmar i körföreningar, i symfoniorkestrar, på fristående teatrar och operahus. För att inte tala om teknikerna. Jag brukade vara en av dem. Som artist går det fortfarande att streama en spelning eller föreställning. Det går att hitta mängder av konserter på Instagram och YouTube. Det är inte samma sak – det är faktiskt skittråkigt. Men det går. Men scenteknikerna, biljettförsäljarna, publikvärdarna, garderobiärerna. Vad ska de leva av?
Jag läser en intervju om en musiker. Han säger att det är svårt med motivationen. Varför repa när det inte finns gig? Kanske är det därför jag inte diktar? I Facebook-grupperna diskuteras vad som händer med professionella kulturutövare som inte får praktisera sitt yrke. Vad som händer med alla fina nyanser som arbetats fram under lång tid, som repats i flera timmar varje dag och sedan framförts i föreställning varje kväll. Det är som att motionera. Tar lång tid att bygga upp, är lätt att snabbt rasera. Själv hade jag ett enda gig under hela 2020. Jag var livrädd. Det var som att ha förlorat fingertoppskänslan. Hade inte koll på mina egna nyanser.
Felicia i filmen är lite som jag. Hon umgås hellre med naturfilmer än med folk. Plöjer igenom dokumentärer om späckhuggaren, på engelska Orca, som berättar att arten är världens mest sociala djur. Felicia tycker att Greta Thunberg är mellanmjölk, Felicia menar att klimatförstöringen är orsaken till den pandemi som råder – och naturligtvis att vi själva är orsaken till klimatförstöringen. Jag håller med, jag tror också på den teorin, åtminstone delvis. Men det finns också något ironiskt i att hålla klimathotet ansvarigt, men hela tiden sitta framför datorn. Att för alltid själv vara en del av den konsumtion, av all den förbrukning, som jag själv föraktar. Bara det att ha en dator. Vi har skapat oss själva ett ekorrhjul som snurrar så fort att vi varken kan stanna eller hoppa av. The show must go on. Kultur och kapitalism, varandras motpoler.
Promenader till kontoret, bara för att få lite luft. Lite dagsljus. Känner att jag börjar bli knäpp. Bråkar med min sambo om en skål ostbågar. Och jag tränar. Ibland hemma, på yogamattan, med hantlar och pilatesboll. Regelbundet på Klättercentret, för att inte börja klättra på väggarna där hemma. Det finns en rastlöshet. En ångest. Om kvällarna kryper det i skinnet och kliar i ögonen. DET MÅSTE HÄNDA NÅGOT.
Det är tydligt att Bornebusch visar upp världen från sitt perspektiv. Det är en värld som innehåller uteslutande vit kulturell medelklass. Karaktären Igor känns nästan som ett alibi. ”Titta, vi har med en invandrare också.” Endast hans namn sticker ut. Igor pratar stockholmska utan brytning. Skådespelaren Gustav Lindh är vit, uppvuxen i Västerås med svenska föräldrar, men han får ofta roller som någon ur ghettot, en så kallad andra eller tredje generationens invandrare.
Missförstå mig inte. Alla karaktärer är trovärdiga i sig. Både regi och skådespeleri är närvarande och drabbande. Verket är imponerande rent tekniskt, särskilt när ingen av skådespelarna egentligen har en fysisk motspelare. Alla spelar mot varandra genom en skärm. Det gör alla prestationer ännu mer anmärkningsvärda. Med min nördiga bakgrund inom ljuddesign är det också roligt hur vår hjärna får oss att tro att vi sett något, när vi snarare bara har hört det. I slutet kramas Felicia och hennes far, spelad av Johan Rheborg. De utgör ett par av de få som faktiskt inte är helt ensamma, de har varandra. Vi får dock aldrig se kramen. Troligtvis har den aldrig ägt rum. Flera av skådespelarna har fått agera och spela in i sina egna hem. Med den uppfinningsrikedomen känns det inte som att klassperspektivet utelämnats på grund av tekniska frågor. Självklart hade det gått att lösa. Det är helt enkelt bara lite tråkigt att Bornebusch inte har vidare horisont än sin egen umgängeskrets.
Filmen slutar hoppfullt. Det går att nå varandra trots distans. Ändå måste jag ringa mamma efteråt. Precis som Johan Rheborgs karaktär saknar jag min mamma mer än någonsin.
Jag har det bra. Jag har en dator och kan jobba hemifrån. Jag har något som kan kallas hemifrån. Jag behöver inte möta kunder, behöver inte vårda sjuka – och skulle antagligen inte få det heller, eftersom jag själv är i riskgrupp. Jag har en telefon, mobilabonnemang, och en mamma att ringa till och gråta med.
Jag är privilegierad, med en tidsbegränsning och med över 600 000 i skulder. Precis som många andra har jag också studerat bara för att kunna plocka studielån, särskilt under sommarmånaderna. Helt enkelt för att det, åtminstone just då, varit en säkrare källa till pengar än att återigen sållas bort bland alla andra tusen överkvalificerade sökanden för ett underbetalt jobb. Hoppas att jag får igång min digitala yogaverksamhet innan vårterminen är slut. Recensioner är svårt att leva på.
Filmen Orca hade svensk biopremiär i oktober och visades tills biograferna stängde. Går även att se på Viaplay.
