Kär i kölden
Moa Aulanko har blivit kär i vintern, som äntligen är här igen.
Jag har gått och blivit kär i vintern. Det är något speciellt med en kall och solig vinterdag som får det att pirra i hela mig. (Kanske är det bara blodcirkulationen som återvänder till fingrarna och tårna?)
Naturen är helt tyst. Den har bestämt sig för att gå i vinterdvala, precis som mumintrollen. Det enda ljudet som når mina kalla öron är knarrande snö när jag trampar med mina kängor mot den frusna marken.
Solen glöder röd på himlen, kämpar för att lysa upp det frusna havet och de snötäckta träden innan januarimörkret slukar den igen. Röken mot horisonten från skorstenar färgas ljusrosa av solens sista strålar.
Snön är ren. Den är oskyldigt vit. Det enda jag vill är att kasta mig ner i det mjuka täcket och flaxa med mina armar och ben så att det blir en snöängel. Jag är aldrig så barnslig som när snön täcker marken.
Sakta tappar jag känseln i tårna och nästippen, men det gör ingenting. Vintern får lov att vara så här kall när den är så obeskrivligt vacker.
