En häxas loggbok
I en ny serie utforskar Emma Reijonen det som kallas häxdom, framförallt det vissa ännu idag anser vara mystiskt och häxlikt.
“Vi är barnbarnen till de häxor ni aldrig lyckades bränna”, skriver Tish Thawer i boken The Witches of BlackBrook. Frasen har sedan dess skrivits på protestskyltar och använts i konst. Du kanske har hört frasen många gånger, det har i alla fall jag. Men jag vet inte så mycket om häxors historia. I den här serien, En häxas loggbok, kommer jag att resa ut (inte fysiskt då) och lära mig om allt möjligt som förut eller nuförtiden anses vara häxdom. Vissa texter kommer vara mindre seriösa än andra, men jag gör ändå det här med stor respekt. Några av de saker jag kommer att skriva om är saker jag använder mig av i min vardag. Det finns saker vetenskapen inte hittills kunnat förklara. Det finns saker som är så självklara och naturliga, men som många ändå anser vara häxlika. Jag skriver utav nyfikenhet, inte från en plats av vetskap, så det kan hända att jag fått viss fakta fel. Här är lite history for y’all.
Hysterin om häxor spred sig som en löpeld i Europa i mitten av 1400-talet, då många misstänkta häxor erkände - under tortyr - till olika onda handlingar. Under det följande århundradet skulle häxjakter komma att bli allt vanligare, och oskyldiga kvinnor brännas på bål eller hängas. Mellan åren 1500 och 1660, dödades mellan 40 och 100 000 misstänkta häxor i Europa. Vem var häxorna?
Den manscentrerade kristendomen i Europa tillsammans med den växande kapitalismen på medeltiden ledde till att kvinnor som sade sin åsikt, var annorlunda, gjorde udda saker, demoniserades. Man var rädda för kvinnor med makt - vare sig makten var “magisk” eller socioekonomisk. De tryckte ner kvinnor, lågt. Som om vi var ingenting. Kvinnorna som ansågs vara häxor var oftast ogifta, änkor eller på samhällets utkant. Kanske troddes de jobba för djävulen. Men många kvinnor var bara naturopater (naturapati är en alternativ behandlingsmetod som bygger bl.a. på kroppens självläkande förmåga) eller barnmorskor, vars yrken inte var förstådda. Om en kvinna socialiserade för länge med en annan, kunde de beskyllas för att vara en häxa. Om de ägde mycket land, kunde de beskyllas för att vara en häxa. Om du tar plats, är du en häxa. De flesta av fallen skedde i Tyskland och Frankrike. Ett udda födelsemärke, en leverfläck eller en vårta kunde vara tillräckligt för en människa att få sin dom. Men först var de tvungna att erkänna. Man fann det bästa sättet vara tortyr (om du vill se hur tortyrredskapen såg ut, får du leta upp dem själv :))). Kanske det är lätt att, än idag, klassa allt man inte förstår (ex. feminism, kristaller, manifestation) som konstigt. Främmande. Dumt. Orealistiskt. För varför skulle det vara legitimt om man inte förstår sig på det??
Häxdom har återigen börjat ta mer plats i samhället. Tv-serien Sabrina, kurser om häxornas historia i Ivy League skolor, kändisar som klär sig “häxlikt” eller säger förtrollningar och self-help med häxdom som tema. Men än idag finns det en negativ klang runt häxor. Sedan 2010 har flera män och kvinnor blivit utsatta för våld och dödats i Papua Nya Guinea på grund av häxdom, oavsett verklig eller ej. Liknande fall sker runtom världen, i Afrika, Sydamerika, Mellanöstern, USA och Europa. Att vara feminist kan tyckas vara radikalt. Att göra någonting ovanligt gör en konstig. Kvinnor behandlas i vissa fall som kvinnor behandlades då. Vi trycks ner, vi får höra att inte ta så jävla mycket plats, vi vill ses tystas. På vissa platser är det värre än andra. Men kvinnoförtryck finns, oavsett var i världen man befinner sig finns det alltid i någon form, sorgligt nog. Men vi är ju ändå barnbarnen till de häxor som slapp undan. Vi är likadana. Med denna serie hoppas jag på att kunna lära både mig själv och någon som läser detta mera om de olika ämnena, eller bara underhålla.
